tisdag 18 februari 2014

När vardagen kommer av sig.

Så händer det plötsligt.
 
Det där man till varje pris försöker undvika men som man aldrig helt kan styra över.
Och när jag sitter där på britsen, under lysrören i rummet på akuten med min lilla ljuslockiga pojke i famnen, fladdrar det nervöst i magen. Hans ansikte är blossande rött av febern och efter en stund somnar han tungt i mina armar. Utmattad av smärta och av alldeles för många timmar hos den ena doktorn efter den andra.

Och hjärtat känns som det ska gå i tusen bitar.

 

Det började egentligen ganska oskyldigt.
 
En liten fot som fastnade i stolen på förskolan och en lilltå som visserligen blev både blåslagen och öm men inte mer än så. Men så, några dagar senare, började det göra ont. Riktigt ont och en oroväckande röd strimma fanns helt plötsligt på fotens ovansida. Och den finaste och jag skyndar genast iväg till vårdcentralen. Ipren, Kåvepenin och ring om det blir värre sa doktorn.
 
Och värre blev det.
 
Efter två dagar kom feberfrossan och återigen rusar vi iväg, min pojke och jag. Men den här gången släpper dom inte hem oss. Vi remitteras från vårdcentral till barnmottagning. Och från barnmottagning till ortoped på akuten som lägger ett snitt i den lilla tån på pojken som betyder allt för mig. Sen sitter vi där på britsen tillsammans och jag vaggar honom till sömns i min famn. Han sover fortfarande tungt medan vi åker upp till fjärde våningen och det rum med fotbollstapeten på barnavdelningen som kom att bli vårt under fem dygn.


 
Man sätter näringsdropp och ger honom antibiotika intravenöst var sjätte timme. Tar blodtrycket en gång i timmen och känner på pulsen. Och nånstans, när jag stryker med handen över hans ljusa lockar, börjar det gå upp för mig hur sjuk han egentligen är. Bakterier har letat sig in i såret på lilltån och läkarna pratar om allvarlig infektion och blodförgiftning.
 
Men han är en kämpe, vår pojke.

Han leker och drar droppställningen efter sig. Ibland blir det jobbigt såklart. Det gör ont i armen och han snurrar in sig i slangen. Och vi försöker trösta och hjälpa honom på andra tankar. Så går det bra en stund till.

 
Och i helgen fick han äntligen komma hem.
 
Han som varit så otroligt tapper och som vunnit många hjärtan där på fjärde våningen. Fortfarande trött och medtagen förstås men hemma i alla fall. Och vi kan äntligen andas lite lättare när en liten ljuslockig återigen är hos oss.

Tills idag. När eländes febern kom tillbaka.
Akuten, barnmottagningen och ännu en gång ett rum där på fjärde våningen.
 
Och där står vi nu.
Med en liten älskad som har foten i bandage och en vardag som helt kommit av sig.


 


söndag 9 februari 2014

Huset vi växte ur. [Första delen]




 
Vi är ju husletare nu.

Och när jag tänker på det är vi det av det mest underbara skälet av alla. Vi och dom tre finaste får helt enkelt inte längre plats i huset. Dom tre. Våra mirakel. Kan man tänka sig ett vackrare skäl att söka ett nytt hem än så?
 
Jag tänker att jag vill ta er på en tur genom huset. Huset som vi, på det allra finaste vis, växte ur. Lite som en hyllning till det som varit vårt hem i snart 10 år.
 

 Och vi börjar i vårt kök och matrum.

Det känns mest naturligt så för här spenderar vi nog mer tid än någon annanstans i huset. Det är här vi äter och umgås. Pysslar, ritar och leker. Det är här dom flesta vardagskonflikter utspelar sig. För såna blir det ju en del. Och alla funderingar om framtiden diskuteras. Vintertid knastrar ofta en eld i öppna spisen som sprider den skönaste av värme till dom andra rummen. Ja, det väl här livet till stor del levs just nu. 


Här möts målade trägolv, vita balkar och råspont i taket, gammalsvenska tapeten Soltorp och rött tegel. I taket hänger korgar med äpple, ljuslyktor och runda knäckebröd. Och på enkla hyllplan trängs gamla loppisfynd med sånt som är nytt.
En del är jag fortfarande förbaskat nöjd med. Annat vill jag göra helt annorlunda i nästa hus. Men så är det väl alltid när det kommer till inredning. Blir man nånsin klar eller helt nöjd?

 
Så där har ni det.
 
Första delen om huset vi, av de ljuvligaste skäl, helt enkelt växte ur.
Och den tar sin början i det rum som betyder allra mest.




torsdag 6 februari 2014

Stora stunder.


 Det är en vintermorgon i februari.

Råkall vind biter tag i kinderna och den mjuka dimman ligger vackert över både stad och åkrar. Och barnen och jag har kört till en efterlängtad vän på landet för att leka, rida ponny och njuta mammaledighet tillsammans. För två av dom små i bilen är det stort. Väldigt stort.



Och vi kommer precis lagom till att Lilleman ska hämtas in från hagen. Mina små följer honom med blicken och kanske blir stunden lite för stor för min lilla. Hon som har längtat så. Lilleman har borstats och fått en sadel men tårarna rinner nedför kinderna och nån ridtur blir det inte för Liv den här gången. Med sin lilla hand håller hon hårt i min och efter en stund kommer leendet tillbaka.

Storebror då? 
Jodå, han vill rida och snubblar kavat fram, i klumpiga stövlar och med hjälmen på huvudet, till vännen och den lilla tålmodiga ponnyn. Och trots vinterkylan sprider sig en värme i bröstet när det är tid för min lilla man att sitta upp på ponnyryggen. För såna stunder är inte bara stora när man är liten. Dom kan ta andan ur en när man är stor också. 

 

Sen turas våra småkillar om att rida tills det är tid för Lilleman att äta och vila sig lite ute i hagen igen.

Och själva har vi börjat längta in.
In till värmen i vännens hus som rymmer så mycket kärlek och tacksamhet över livet, barnen och tre fina hästar. Och det om något är stort.
 
 

måndag 3 februari 2014

Kalas.


Så blev det äntligen av.
Kalaset för två av dom finaste i mitt liv.
 
Dom två som redan på morgonen, med ostyriga ljusa lockar och sömntunga ögonlock, nyvaket frågar om tomten också kommer på kalaset. Och vi tar vars en liten i famnen, känner värmen från täcket som fortfarande dröjer sig kvar i pyjamasarna, och förklarar att tomten tyvärr inte kan komma. Men det glömmer dom två finaste fort. För paket, det skulle det ju bli i alla fall. Oavsett tomten.
  

Och paket det blev det.
Färgglada spännande paketer som små fingrar ivrigt river upp. Först lite blygt och försiktigt. Sen allt fortare. Och det far skrynkliga papper och leksaker och grattiskort åt alla håll och kanter. Bordet fylls snabbt av kläder, spel, målarböcker och pussel.


Sen fortsatte kalaset med kaffe och tårta med jordgubbar och dom små finaste hade fullt upp med tablettaskar, presenter och all uppmärksamhet. Liv var en liten dröm i ljusblå tyllkjol som jag klickade hem till halva priset den där halvtrista måndagen förra veckan. Och Viktor fick mammahjärtat att ta ett extra skutt i en skjorta som skickats till honom ända ifrån Australien där barnens faster med familj bor.
 


Så blev det tid för gästerna att åka hem och ett lyckat kalas var över för den här gången.
Ett sådant som lämnar spår av värme, tomma tårtfat och två lyckliga treåringar som trötta kryper ner under varma täcken och sluter sina tunga ögonlock .


 

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails